VÄRLDSMARKNADEN
George med ett självbelåtet leende. Det är tämligen klart, sir… Ett präktigt vin!
— Vad menar du med "tämligen klart"?
— Nå ja, men ansätt mig då inte så hårt! Jag är en blygsam man. Jag vill sannerligen inte ge mig ut för att vara någon kvinnotjusare, men jag måste medge, att hon verkligen är så förtjust i mig som hon gärna kan vara. Det kan envar se med ett halvt öga.
— Och du själv?
— Ja, vad mig angår, så har ni själv befallt mig att gifta mig med henne, och jag är en lydig son. Ha inte våra pappor avgjort den där saken redan för lång tid sedan?
— En lydig son! En ljus pojke! Har jag inte hört talas om dina mandater tillsammans med lord Tarquin, ryttmästare Crawley vid livgardet, hans välborenhet mr Deucease och hela det där anhanget? Akta er, sir, akta er!
Den gamle herrn uttalade dessa aristokratiska namn med det största välbehag. Så ofta han träffade tillsammans med en förnäm herre, kröp han i stoftet för honom och ropade "mylord" och "mylord" i vart ord, så som endast en fri britt kan göra. När han kom hem, slog han upp och genomläste hans ättartavla och införde sedan hans namn i sin dagliga konversation och skröt om "hans härlighet" med sina döttrar. Han föll ned för honom och gassade sig i hans åsyn, alldeles som den neapolitanske tiggaren i solen. George kände sig litet orolig, då han fick höra namnen och fruktade, att fadern hade fått höra talas om vissa spelhistorier, men den gamle moralisten lugnade honom genom att helt blitt yttra:
— Nå ja, ungdom blir alltid ungdom, och jag har alltid den trösten, George, att du lever i den förnämsta societeten i Europa, såsom jag hoppas och tror att du gör och såsom dina tillgångar tillåta dig att göra…
— Ja, sade George och gick frågan direkt på livet, man kan inte leva bland det där storfolket för intet, och min börs — se bara hur den ser ut! och därmed höll han
