WILLIAM M. THACKERAY
upp en liten en, som Amalia hade virkat och skänkt honom och som endast innehöll den allra sista av Dobbins pundsedlar.
— Du ska inte behöva sakna pengar. En engelsk köpmans son ska inte sakna vad han behöver. Mina guinéer äro lika goda som deras, min gosse, och jag knusslar inte på dem. Titta in till mr Chopper i morgon då du går genom City, så torde han ha någonting åt dig. Jag knusslar inte med styvern, när jag vet att du är i gott sällskap, därför att jag vet att gott sällskap aldrig kan bli dåligt. För min egen del har jag alls ingen stolthet. Jag är född i ett ringa stånd, men du har vida större förmåner, och jag hoppas att du använder dem till din nytta. Umgås med de unga adelsmännen — det är många av dem som inte kunna ge ut en dollar för var guiné, som du ger ut, min gosse. Och vad beträffar de där små fruntimmershattarna (här lyste en listig och icke just särdeles behaglig, sneglande blick fram under de tunga ögonbrynen) så komma pojkar alltid att bli pojkar. Det är endast en sak, som jag vill förmana dig att undvika och som du måste undvika, såframt du inte vill att jag ska lämna dig utan ett öre — och det är spel.
— Ja, naturligtvis, sade George.
— Men för att återkomma till den andra affären rörande Amalia, så varför skulle du inte gifta dig litet bättre upp än med en börsmäklares dotter, George — det är vad jag önskar veta?
— Det är en familjeaffär, sir, sade George i det han knäppte sina nötter. Ni och mr Sedley ha gjort upp den där saken för nära ett sekel tillbaka.
— Det bestrider jag inte, men personers ställning förändras, sir. Jag nekar inte till att Sedley skapat min förmögenhet eller snarare satt mig i tillfälle att genom mina egna talanger och mitt handelsgeni förvärva den stolta ställning jag nu, om jag själv ska säga det, innehar inom talghandeln och Londons city. Jag har också visat Sedley min tacksamhet därför, och han har på sista tiden prövat den, såsom min bankbok kan visa. I förtroende sagt, min
176
