WILLIAM M. THACKERAY
Hon hade skyndat hem, då hon fått underrättelse om sin älskade väns illamående och önskat att ila till hennes säng, denna säng, vilken hon, Briggs, i sjukdomens stunder så ofta hade jämnat, men hon nekades tillträde till miss Crawleys rum. En främling gav henne hennes läkemedel — en främling från landet — en avskyvärd miss… tårar hindrade sällskapsdamen att uttala namnet, och hon begrov sina sårade känslor och sin stackars gamla röda näsa i sin näsduk.
Rawdon Crawley lät anmäla sig genom den buttra kammarjungfrun, och miss Crawleys nya sällskapsdam kom trippande ned från sjukrummet, lade en liten hand i hans, då han ivrigt trädde fram emot henne, kastade en blick av djupt förakt på den förtvivlade Briggs, vinkade den unge livgardisten ut ur salongen och förde honom utför trappan ned i den nu öde matsalen, där så mången god middag blivit intagen.
Här språkade nu dessa två i vid pass tio minuter, utan tvivel samtalande om den gamla sjuklingen där uppe och hennes sjukdomssymtom, efter vilken tidpunkts slut klockan i salen ringde livligt, och mr Bowls, miss Crawleys tjocke och trygge taffeltäckare (som händelsevis under hela samtalet hade kommit att stå vid nyckelhålet), genast inträdde, varefter ryttmästaren kom ut, vred sina mustascher, kastade sig upp på sin svarta stridshingst, som stampade bland halmen till stor beundran för de små sotiga pojkar, som hade samlat sig på gatan, lät sin häst kurbettera och göra vackra språng och kastade därvid en blick in genom matsalsfönstret — och för ett ögonblick kunde man se den unga personen vid fönstret, men därefter försvann hennes gestalt, och hon begav sig utan tvivel tillbaka uppför trapporna för att återtaga sina ömma och kärleksfulla plikter.
Jag undrar just vem den där unga personen kunde vara? Denna samma afton var en liten middag för två personer uppdukad i matsalen, och den unga personen och miss Briggs satte sig ned där vid en liten nätt måltid. Miss Briggs var till den grad uppskakad, att hon knappast
180
