WILLIAM M. THACKERAY
genom korridoren, kunde han vara säker om att se faderns dörr öppnas och den gamle herrns hyenafysionomi stirra ut därur. Varför vaktade de så där på varandra? Utan tvivel var det till följd av en ädel tävlan om vilkendera som skulle vara mest uppmärksam mot den stackars sjuka där inne i den förnämsta sängkammaren. Rebecka plägade komma ut och trösta dem båda eller snarare den ena eller den andra, och de båda värda herrarna visade en stor längtan efter att få höra nyheter om sjuklingen från hennes lilla förtrogna budbärarinna.
Vid middagen, till vilket mål Rebecka kom ned för en halvtimme, stiftade hon fred emellan dem, varefter hon försvann för aftonen, varvid Rawdon plägade rida över till den i Mudbury förlagda avdelningen av det 150:e, lämnande sin pappa åt mr Horrocks' och romtoddyns sällskap. Hon tillbragte i miss Crawleys sjukrum ett par så tröttsamma veckor som någon dödlig någonsin upplevat, men hennes små nerver tycktes vara av stål, och hon visade icke det ringaste tecken till att hon led av vakandet och tråket inne i sjukrummet.
Hon nämnde aldrig förrän långt efteråt hur plågsam hennes befattning hade varit, vilken retlig och butter patient den jovialiska gamla damen var; hur ondsint, hur sömnlös och hur rädd hon var för döden; under vilka långa nätter hon låg kvidande och nästan utom sig av ångest för en kommande värld, efter vilken hon icke frågade det ringaste, så länge hon var frisk och rask. — Föreställ dig, min vackra, unga läsarinna, en världslig, självisk, obehaglig, otacksam kvinna utan någon religion, vridande sig i plågor och ångest, och det till på köpet utan sin peruk. Tänk dig henne, och lär dig att älska och bedja, innan du blir gammal.
Miss Sharp vakade vid denna obehagliga bädd med okuvligt tålamod. Ingenting undgick henne, och lik en klok förvaltare förstod hon att använda allt till sin nytta. Hon berättade längre fram mången god historia om miss Crawleys sjukdom — historier, vilka kommo denna dam
186
