VÄRLDSMARKNADEN
att rodna under sitt pålagda smink. Under hela sjukdomen förlorade miss Sharp aldrig sitt goda lynne, var alltid livlig och rörlig, och som hon hade ett fullkomligt lugnt samvete, sov hon mycket lugnt och kunde njuta denna förfriskning närhelst tillfälle därtill yppade sig. Därför såg man också få spår till trötthet på hennes person. Hennes ansikte var möjligen en smula blekare och ringarna kring hennes ögon möjligen en mån mörkare än vanligt, men närhelst hon kom ut ur sjukrummet, var hon alltid leende och frisk och nätt och såg lika fin och täck ut i sin lilla morgonrock och mössa som i sin elegantaste toalett.
Så tyckte åtminstone ryttmästaren och rasade i otymplig förtvivlan över henne. Kärlekens bevingade pil hade genomträngt hans grova hud. Sex veckor — närheten — tillfället, allt detta hade gjort honom till ett fullständigt offer. Bland alla personer i världen valde han just sin tant i prästgården till sin förtrogna. Hon skämtade med honom därom; hon hade märkt hans dårskap; hon varnade honom, men slutade med att erkänna, att lilla Sharp var den muntraste, trevligaste, kvickaste, mest godhjärtade, enkla och milda varelse i hela England. Rawdon finge likväl icke leka med hennes känslor — den kära miss Crawley skulle aldrig förlåta honom det, ty även hon var alldeles förtjust i den lilla guvernanten och älskade henne som en dotter. Rawdon borde avlägsna sig — resa tillbaka till sitt regemente och det stygga London och inte leka med en stackars okonstlad flickas känslor.
Mången, mången gång gav denna godhjärtade dam, som hyste medlidande med den stackars livgardistens olyckliga tillstånd, honom tillfälle att se miss Sharp i prästgården och att spatsera hem med henne, såsom vi redan sett. Då män av ett visst slag, mina damer, äro förälskade, så sluka de betet, ehuru de se kroken och reven och hela den apparat, med vilken de skola fångas — de måste närma sig den — de måste svälja den — och så sitta de där och befinna sig i nästa ögonblick flämtande
