WILLIAM M. THACKERAY
riet var förtvivlat över sina nederlag och blev varje dag i grund slaget.
Om icke baroneten hade fruktat att gå miste om sin andel av systerns testamente, skulle han aldrig ha tillåtit att hans kära flickor finge umbära välsignelsen av den uppfostran, som deras ovärderliga guvernant meddelade dem. Det gamla huset därhemma föreföll som en ödemark utan henne, så nyttig och angenäm hade Rebecka förstått att göra sig. Sir Fox' brev blevo icke renskrivna och rättade, hans böcker blevo icke ordentligt förda, och hans hushållsangelägenheter och mångfaldiga planer och förslag försummades nu, då hans lilla sekreterare var borta. Och det var lätt att se, hur nödvändig en dylik amanuens var för honom, genom tonen och stavningen i de talrika brev han sände till henne, bedjande och befallande henne att komma tillbaka. Nästan varenda dag medförde ett fribrev[1] från baroneten, innehållande de mest bevekande böner till Rebecka att komma tillbaka eller patetiska förklaringar, ställda till miss Crawley, rörande det försummade tillståndet av hans döttrars uppfostran, om vilka skrivelser miss Crawley emellertid tog föga notis.
Miss Briggs var icke formligt avskedad, men hennes plats som sällskapsdam var en sinekur och en löjlighet, och hennes sällskap var den svarta mopsen i salongen eller då och då den misslynta Firkin i hushållerskans kammare. Icke heller blev Rebecka, ehuru den gamla damen icke ville höra talas om hennes avresa, ordentligt installerad i ämbetet. I likhet med många rika personer hade miss Crawley för vana att mottaga så många tjänster som möjligt av sina underordnade och att helt godlynt säga dem farväl, då hon icke längre fann dem vara av något gagn. Tacksamhet är bland visst rikt folk knappast naturlig eller att tänka på. De mottaga fattigt folks tjänster såsom en skyldighetsgärd. Icke heller har du, arme parasit och krypande skugga, särdeles mycket skäl
- ↑ Parlamentsledamöterna hade fordom rättighet att få sina brev befordrade utan porto. Ö. a.
190
