WILLIAM M. THACKERAY
räckte Jemima henne det andra med en tveksam och blyg min.
— Åt vem är den här, miss Jemima? sade miss Pinkerton med högtidlig köld.
— Åt Becky Sharp, svarade Jemima, darrande i alla leder och rodnande över hela det vissna anletet och halsen, i det hon vände ryggen åt sin äldre syster. Åt Becky Sharp; hon ska också resa härifrån.
— Miss Jemima! utropade miss Pinkerton med de allra största bokstäver. Är ni vid edra sinnen? Ställ diktionären tillbaka i skåpet och våga aldrig vidare att taga er en sådan frihet.
— Ja, men syster, den kostar ju bara två shillings och sex pence, och stackars Becky skulle bli så bedrövad, om hon inte finge en.
— Skicka miss Sedley genast till mig! sade miss Pinkerton, och som stackars Jemima icke vågade yttra ett ord vidare, lunkade hon åstad, i högsta grad upprörd och nervös.
Miss Sedleys pappa var köpman i London och en person med en rätt vacker förmögenhet, medan miss Sharp var en på vissa villkor antagen elev, för vilken miss Pinkerton tyckte sig ha gjort alldeles tillräckligt, utan att vid hennes avresa bestå henne den höga äran av diktionären.
Ehuru man icke får sätta varken större eller mindre lit till skolmästarinnors brev än till inskrifter på gravvårdar, så händer det likväl alltemellanåt att, liksom det stundom inträffar att en person går ur detta livet, som verkligen förtjänar alla de lovord stenhuggaren inristar över hans ben — som är en god hustru, en god far, ett gott barn, en god maka eller make och verkligen lämnar en otröstlig familj i sorg över förlusten — så händer det alltemellanåt, säger jag, i en uppfostringsanstalt för det manliga och kvinnliga könet, att lärjungen är fullt värdig det beröm, som den opartiske läraren giver honom. Miss Amalia Sedley var just en ung dam av detta slag och förtjänade icke blott allt vad miss Pinkerton sade till hennes
12
