Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

många brev växlats emellan de båda kära vännerna. Under de månader, som Rebecka hade vistats i Hampshire, hade den eviga vänskapen (detta måste tyvärr erkännas) lidit ett betydligt avbräck och blivit så avtärd och svag av ålder, att den hotade att helt och hållet ge upp andan. Saken var nämligen den, att båda flickorna hade fått sina egna reella angelägenheter att tänka på: Rebecka på sina framsteg i sina principalers ynnest — och Amalia på sitt enda, allt annat uppslukande ämne. Då de båda flickorna möttes och flögo i varandras armar med denna häftighet, som utmärker unga damers förhållande till varandra, utförde Rebecka sin andel av omfamningen med den allra största livlighet och energi, medan stackars lilla Amalia rodnade då hon kysste sin vän och tänkte, att hon hade gjort sig skyldig till någonting snarlikt köld emot henne.

Deras första möte var endast helt kort. Amalia stod just på väg att gå ut. Miss Crawley väntade där nere i sin vagn, och hennes folk undrade över den lokalitet, i vilken de befunno sig, och stirrade på den hederlige Sambo, den svarte betjänten i Bloomsbury, såsom en av denna trakts sällsamma infödingar. Men då Amalia kom ned med sina glada, vänliga blickar (Rebecka måste presentera henne för sin vän, ty miss Crawley längtade att få se henne och var för klen för att lämna sin vagn) — då, säger jag, Amalia kom ned, undrade Park Lanes betjäntaristokrati ännu mera över, att någonting sådant kunde komma ut från Bloomsbury, och miss Crawley blev helt förtjust i den unga damens ljuva, rodnande anlete, som så blygt och graciöst trädde fram för att göra sin väns beskyddarinna sin uppvaktning.

— Vilken hy, min söta vän, och vilken ljuv röst! sade miss Crawley, då de efter detta lilla möte åter körde väster ut. Min bästa miss Sharp, er vän är förtjusande. Ni måste nödvändigt laga så, att hon kommer till Park Lane.

Miss Crawley hade god smak. Hon tyckte om ett naturligt sätt — och en liten blyghet gav det endast ett förökat

192