WILLIAM M. THACKERAY
sammans med en lord. Han betalar deras middagar i Greenwich, och de bjuda gästerna.
— Och en vacker samling är det väl, kan jag tro.
— Alldeles riktigt, miss Sharp. Rätt som vanligt, miss Sharp. Ovanligt vackert sällskap — hå, hå, hå! och ryttmästaren skrattade allt mer och mer, anseende detta för ett ypperligt skämt.
— Se så, Rawdon, var då inte så där stygg! ropade hans tant.
— Hans far är köpman — ofantligt rik, påstås det. Fördöme de där köpmännen! De måste åderlåtas, och jag har ännu inte fjällat honom tillräckligt. Hå, hå, hå!
— Fy, ryttmästare Crawley! Jag ska varna Amalia. Att ha en spelare till man!
— Ja, det är ohyggligt, inte sant? sade ryttmästaren med mycket allvar, och därpå tillade han, som om han plötsligt hade fått en idé: Hör nu, bästa tant, vi måste ha honom hit.
— Är han en presentabel person? frågade tanten.
— Presentabel! ja visst — ni skulle inte kunna se någon skillnad, svarade ryttmästare Crawley. För all del låt oss få honom hit, då ni börjar att se några personer hos er, och låt även hans vad heter det nu igen — inamorato — inte sant, miss Sharp, så heter det? — också komma. Jag ska min själ, skriva ett brev till honom och bjuda honom och pröva på om han kan spela piket lika bra som biljard. Var bor han, miss Sharp?
Miss Sharp nämnde löjtnantens adress i staden, och några dagar därefter erhöll löjtnant Osborne ett brev med ryttmästare Crawleys skolgosstil, innehållande ett bjudningsbrev från miss Crawley.
Rebecka skickade även en bjudning till sin kära Amalia, vilken, såsom man lätt kan föreställa sig, genast var beredd att antaga den, då hon hörde att George skulle vara med i sällskapet. Det uppgjordes så, att Amalia skulle tillbringa förmiddagen tillsammans med damerna i Park Lane, där alla voro mycket vänliga mot henne. Rebecka beskyddade henne med lugn överlägsenhet: hon hade så
194
