WILLIAM M. THACKERAY
densamma en annan dag som i dag. Och så beslöt hon, att miss Crawley skulle få veta nyheten, och överlade därefter rörande det bästa sättet att meddela henne den — om hon skulle trotsa den storm, som måste komma, eller fly och undvika den, tills dess första våldsamhet hade upphört. I denna stämning skrev hon följande brev:
- "Dyraste vän!
Den stora kris, om vilken vi så ofta talat, har nu inträffat. Hälften av min hemlighet är känd, och jag har tänkt och tänkt, till dess jag blivit övertygad om att tiden för yppandet av hela hemligheten nu är inne. Sir Fox kom till mig i dag på morgonen och gjorde mig — vad tror du väl? — ett formligt giftermålsanbud! Tänk på detta! Jag stackars liten skulle kunnat bli lady Crawley. Hur glad mrs Bute skulle ha blivit, och ma tante sedan, då jag hade tagit försteget av henne! Jag kunde ha blivit en viss persons mamma i stället för… O, jag darrar, jag darrar, då jag tänker på hur snart vi måste yppa alltsammans!
Sir Fox vet att jag är gift, och som han icke vet med vem, så är han ännu inte så särdeles förtretad. Ma tante är riktigt ond över att jag gav honom korgen, men idel vänlighet och nådighet. Hon värdigas säga, att jag skulle ha blivit en bra hustru åt honom, och bedyrar, att hon ska bli en mor för den lilla Rebecka. Hon kommer att bli uppskakad, då hon först får veta hemligheten, men behöva vi väl frukta någonting värre än en ögonblicklig vrede? Jag tror det inte, ja, jag är övertygad, att vi icke behöva det. Hon är så förtjust i dig (du stygga, odugliga varelse), att hon skulle kunna förlåta dig vad som helst, och jag tror sannerligen, att den nästa platsen i hennes hjärta tillhör mig, och att hon skulle känna sig olycklig utan mig. Min käraste vän, någonting säger mig att vi skola segra. Du skall lämna det där otäcka regementet, upphöra att spela och hålla vad vid kapplöpningar och bli en hygglig gosse, och vi skola alla vistas i Park Lane, och ma tante skall lämna oss hela sin förmögenhet.
Jag skall försöka att i morgon klockan 3 komma till
214
