Hoppa till innehållet

Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

skulle ha kunnat leda den gamle mannen vart jag velat. Jag skulle ha tackat mrs Bute för hennes beskydd och mr Fox för hans odrägliga nedlåtenhet. Jag skulle ha låtit reparera huset i staden och möblera det på nytt. Jag skulle ha haft det vackraste ekipaget i London och en loge på operan, och jag skulle blivit presenterad nästa säsong. Allt detta kunde ha varit, men nu — nu var allt tvekan och ovisshet.

Men miss Rebecka var en ung dam med alltför mycken beslutsamhet och energi i sin karaktär för att tillåta sig mycken onödig och opassande sorg över ett oåterkalleligt förflutet, och sedan hon ägnat det en lämplig andel saknad, vände hon därför visligen hela sin uppmärksamhet på framtiden, vilken nu var av vida större vikt för henne. Och hon översåg sin ställning och dess förhoppningar, tvivel och utsikter.

Först och främst var hon gift! — detta var ett viktigt faktum. Sir Fox kände det. Hon blev icke så mycket av överraskningen över frieriet förledd till denna bekännelse, som förmådd därtill av en hastig beräkning. Den måste ha kommit fram någon gång, och varför icke nu likaväl som senare? Han, som hade velat gifta sig med henne, måste väl åtminstone tiga med att hon var gift. Men hur skulle miss Crawley upptaga denna underrättelse? Detta var den stora frågan. Rebecka hade sina farhågor, men hon erinrade sig allt vad miss Crawley hade sagt: den gamla damens kända förakt för börd, hennes utpräglade liberala åsikter, hennes allmänna fallenhet för det romantiska, hennes nästan klemande ömhet för brorsonen och hennes så många gånger yttrade tillgivenhet för Rebecka själv. — Hon tycker så mycket om honom, tänkte Rebecka, att hon nog ska förlåta honom vad som helst, och hon är så van vid mig, att jag knappast tror, att hon skulle trivas utan mig. Då hemligheten kommer i dagen, blir det naturligtvis en stor scen och hysteriska anfall och en hel hop gräl och tillmälen, men så kommer försoningen. Vad tjänade det väl för övrigt till att skjuta upp saken? Tärningen var nu en gång kastad, och utgången skulle bli

213