WILLIAM M. THACKERAY
likt ödet, och vi gå över till nästa nummer. O, Rik, vilken skulle väl någonsin ha trott, då vi sutto omkring det rymliga, av silver och fläckfritt linne glänsande bordet, att vi en gång skulle komma att få se ett sådant bordställ därpå som den där skrikande auktionisten!
Det var redan tämligen långt lidet med försäljningen. De eleganta möblerna, tillverkade av de förnämsta fabrikanterna, de ypperliga och berömda vinerna, valda utan avseende på kostnaden och med köparens välkända smak, den rika och fullständiga silverservisen — allt hade blivit sålt under de föregående dagarna. Några av de bästa vinerna (vilka samtligen stodo i högt rykte bland traktens amatörer) hade av vår vän John Osbornes taffeltäckare blivit inköpta åt hans herre, som väl kände till dem. En liten del av de nyttigaste silverpjäserna hade blivit köpt av några mäklare i City — och nu var allmänheten uppmanad att komma och köpa de mindre föremålen, och talaren på bordet utbredde sig över förtjänsterna hos en tavla, som han sökte att rekommendera åt sin publik, vilken emellertid på långt när icke var så vald eller så talrik som under de föregående auktionsdagarna.
— Nummer 369, skrek mr Hammerdown. Porträtt av en herre på en elefant. Vem bjuder på herrn på elefanten? Lyft upp tavlan, Blowman, och låt herrskapet betrakta den! (En lång, blek herre med militäriskt utseende, som satt helt lugnt och stilla vid mahognybordet, kunde icke låta bli att le, då detta värderika nummer visades av mr Blowman.) Vänd elefanten åt kapten här, Blowman. Vad skola vi värdera den här elefanten till, sir?
Men kaptenen, som såg helt förlägen och misslynt ut, rodnade och vände bort huvudet, och auktionisten såg lika misslynt ut å sin sida.
— Skola vi säga tjugu guinéer för det här konstverket? — Femton, fem, bjud bara! Bara herrn utan elefanten är värd sina fem pund.
— Det förvånar mig att djuret orkar bära honom, sade en spefågel; han är minsann inte lätt, den där! (ty elefantryttaren var avbildad med en mycket stor och väl-
230
