WILLIAM M. THACKERAY
i salongen, liksom vid de högtidliga tillfällen, då elevernas föräldrar avlade sina besök, och sedan man njutit av dessa förfriskningar, stod det miss Sedley fritt att resa.
— Ska ni inte gå in och taga avsked av miss Pinkerton, Becky? sade miss Jemima till en ung dam, vilken ingen brydde sig om och som själv kom ned för trappan med sin hattask.
— Jag förmodar, att jag måste det, sade miss Sharp lugnt och till stor förvåning för miss Jemima, och då den senare hade knackat på dörren och erhållit tillåtelse att stiga in, trädde miss Sharp fram på ett mycket obesvärat sätt och sade på franska språket med ett fulländat uttal:
— Mademoiselle, je viens vous faire mes adieus (jag kommer för att säga er farväl).
Miss Pinkerton förstod icke franska språket, hon endast handledde dem, som förstodo det, och i det hon bet ihop sina läppar och satte upp sitt vördnadsbjudande och med en romersk näsa prydda huvud, på vars topp en stor och högtidlig turban tronade, sade hon:
— Miss Sharp, jag önskar er en god morgon.
I det Hammersmiths Semiramis så talade, vinkade hon med ena handen, både till ett avskedstecken och för att giva miss Sharp tillfälle att trycka ett av fingren, som för detta ändamål var utsträckt.
Miss Sharp lade emellertid blott och bart sina händer över varandra med ett mycket kallt leende och en dito bugning samt vägrade att mottaga den henne erbjudna äran, varvid Semiramis satte sin turban i vädret mera förtrytsamt än någonsin. Det var i själva verket en liten strid mellan den unga damen och den gamla, och den senare drog det kortare strået.
— Gud välsigne er, mitt barn! sade hon, i det hon omfamnade Amalia och under tiden blängde bistert över flickans axel på miss Sharp.
— Kom med, Becky! sade miss Jemima, i det hon i stor förskräckelse drog den unga flickan med sig ut, och salongsdörren tillslöts efter dem för alltid.
Nu kommo bråket och avskedet där nere. Ord äro ur
16
