Hoppa till innehållet

Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

mycket lugnt och stilla. De utgjorde endast bekräftelsen på de mörka aningar hon länge hade haft. Det var blott och bart uppläsandet av domen — av det brott, vartill hon länge hade gjort sig skyldig — brottet att älska på orätt håll, alltför häftigt, mot vett och förstånd. Hon yppade icke sina tankar mera än förut. Hon tycktes knappast vara mera olycklig nu, då hon var förvissad om att allt hopp var ute, än förut, då hon kände, men icke vågade erkänna, att det var förbi. Sålunda flyttade hon från det stora huset till det lilla utan att visa, att det gjorde något djupare intryck på henne, stannade vanligen mindre inne i sitt lilla rum, sörjde i tysthet och tynade bort dag för dag. Jag vill icke påstå att det förhåller sig på samma sätt med varje kvinna. Min bästa miss Bullock, jag tror ej, att ert hjärta skulle bli krossat på ett sådant sätt. Ni är en ung dam med en stark själ och passande grundsatser. Jag vågar icke påstå, att mitt eget heller skulle göra det; det har lidit och, jag måste erkänna det, överlevat smärtan, men det finns dock alltid några så klent byggda, bräckliga, finkänsliga och ömma hjärtan.

Så ofta gamle John Sedley tänkte på förhållandet mellan George och Amalia eller hänsyftade därpå, var det med en nästan lika stor bitterhet som den, vilken mr Osborne själv hade visat. Han förbannade Osborne och hans familj såsom hjärtlös, elak och otacksam. Ingen makt på jorden, bedyrade han, skulle kunna förmå honom att gifta bort sin dotter åt sonen till en sådan skurk, och han befallde Amalia att icke vidare tänka på George och att återsända alla de brev och presenter, hon hade erhållit av honom.

Hon lovade att göra det och sökte att lyda. Hon slog in de få små nipperna, och vad breven angår, så tog hon fram dem från det ställe, där hon förvarade dem, och läste dem omigen — som om hon icke kunnat dem utantill förut — men kunde icke skilja sig ifrån dem. Denna ansträngning var henne för stark, och hon lade dem tillbaka vid sin barm — såsom man ser en mor vyssja sitt barn, som redan är dött. Unga Amalia kände,

246