VÄRLDSMARKNADEN
att hon skulle dö eller förlora förståndet, om denna sista tröst rycktes ifrån henne. Hur brukade hon icke rodna och klarna upp, när dessa brev anlände! Hur brukade hon icke trippa bort med klappande hjärta, så att hon skulle kunna läsa dem utan att bli störd! Om de voro kalla, hur hårdnackat tydde icke detta ömma lilla hjärta dem, som om de varit varma, och om de voro korta och själviska, vilka ursäkter fann hon icke för brevskrivaren!
Det var över dessa få värdelösa papper hon ständigt ruvade. Hon levde i sitt förflutna liv — varje bokstav tycktes återkalla någon omständighet däri. Hur väl hon mindes dem alla! Hans min och ton, hans klädsel, vad han sagt och hur han hade sagt det — dessa en död kärleks reliker och minnen voro allt som hon ägde kvar i världen, och hennes livs bestyr bestod i att vaka vid kärlekens lik.
Döden motsåg hon med outsäglig längtan. Då, tänkte hon, skall jag alltid vara i stånd att följa honom… Jag prisar icke hennes uppförande eller framställer det såsom ett mönster för miss Bullock att följa. Miss B. förstår bättre än denna stackars lilla varelsen att reglera sina känslor. Miss B. skulle aldrig ha komprometterat sig så som den oförståndiga Amalia hade gjort: oåterkalleligen givit bort sig åt den älskade, utan att få något i stället — endast ett skört löfte, som i ett ögonblick bröts och blev värdelöst. En lång förlovning är ett kompaniskap, som den ena kompanjonen kan bibehålla eller upplösa efter behag, men av vilket hela den andras kapital är beroende.
Varen därför försiktiga, mina unga damer; sen er väl före, hur I binden er. Akten er för att älska alltför innerligt; sägen icke allt vad I kännen eller (ännu bättre) kännen mycket litet. I sen här följderna av att vara alltför mycket ärliga och tillitsfulla och misstron därför er själva och envar. Giften er så som det är brukligt i Frankrike, där juristerna äro brudtärnorna och de förtrogna. Hysen i alla händelser aldrig sådana känslor, som kunna beröva er ert lugh, och given ej några löften, vilka ni icke när
