Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/260

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Det var ett litet brev på några rader han pekade på och som lydde sålunda:

"Pappa har befallt mig att sända dig tillbaka dessa presenter, som du gav mig under lyckligare dagar, och jag skriver nu till dig för sista gången. Jag tror, jag vet, att du lika djupt som jag känner det slag, som drabbat oss. Det är jag som löser dig från en förbindelse, som är omöjlig i vår nuvarande fattigdom. Jag är säker om att du inte delar mr Osbornes grymma misstankar, vilka äro den svåraste av all den sorg vi ha att bära. Farväl, farväl! Jag ber att Gud måtte ge mig styrka att bära denna och andra olyckor, och att han alltid måtte välsigna dig.

A.

P. S. Jag skall ofta spela på pianot — ditt piano. Det var likt dig att skicka mig det."


Dobbin var mycket vekhjärtad. Äsynen av lidande kvinnor och barn brukade alltid gripa honom, och tanken på den olyckliga och övergivna Amalia fyllde denna godhjärtade själ med sorg och ångest — och han bröt ut i ett känsloflöde, vilket envar som vill gärna må anse omanligt. Han svor, att Amalia var en ängel, vari Osborne av allt sitt hjärta instämde. Även han hade överskådat deras livs historia och hade sett henne från hennes barndom ända till nuvarande tid, så oskuldsfull, så förtjusande enkel och okonstlad och så innerligt god och öm.

Vilken plåga det var att mista allt detta — att ha ägt det och icke satt värde därpå! Tusende behagliga scener och ljuva minnen trängde sig på honom — i vilka han ständigt såg henne god och vacker. Och vad honom själv angick, rodnade han av samvetsagg och blygsel, då minnet av hans egen själviskhet och likgiltighet bildade en så stark motsats mot denna fullkomliga renhet. För en stund var ära, krig och allt förgätet, och de båda vännerna talade endast om henne.

— Var äro de nu? frågade Osborne efter ett långt samtal och en lång paus och med icke ringa blygsel över

252