VÄRLDSMARKNADEN
att han icke hade tagit något steg för att följa henne. Var äro de? Det finns inte någon adress i brevet.
Dobbin visste det. Han hade icke blott skickat dit pianot, utan även skrivit ett brev till mrs Sedley och anhållit om tillåtelse att komma och besöka henne — och han hade träffat henne där och även Amalia dagen innan han kom ut till Chatam, ja, han hade till och med fört med sig avskedsbrevet och paketet, som så djupt hade rört dem.
Han hade funnit mrs Sedley blott alltför villig att taga emot honom och i hög grad uppskakad i anledning av pianots ankomst, vilket, efter vad hon gissade, naturligtvis måste ha kommit från George och bevisade, att han var vänligt sinnad emot dem. Kapten Dobbin rättade icke den värda damens misstag och lyssnade med livligt deltagande till hela hennes berättelse om hennes sorger och lidanden — beklagade hennes förluster och umbäranden och instämde i tadlet över mr Osbornes grymma beteende mot sin förste välgörare. Då hon något så när hade lättat sitt överflödande hjärta och utgjutit en hel hop av sina sorger, hade han rentav mod att be att få se Amalia, som var där uppe på sin kammare som vanligt och vilken modern ledde skälvande nedför trapporna.
Hennes utseende var så spöklikt och hennes förtvivlade blick så gripande, att den hederlige William Dobbin rentav blev skrämd då han fick se henne och läste de sorgligaste förebud i detta bleka, stela anlete. Sedan hon ett par minuter suttit i hans sällskap, lade hon paketet i hans hand och sade:
— Var god och lämna det här åt kapten Osborne och — och jag hoppas att han mår väl — och det var bra vänligt av er att komma och hälsa på oss — och vi tycka så mycket om vår nya bostad. Och jag — jag tror att jag går upp till mig, mamma, ty jag känner mig litet klen.
Och med dessa ord och med en nigning och ett leende gick det stackars barnet sin väg. Då modern ledde henne upp, kastade hon blickar av ångest på Dobbin. Den goda själen behövde icke en dylik vädjan. Därtill älskade han
