Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/265

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

ollon kostar ingenting, men det kan möjligen växa upp till ett väldigt träd.

Kort sagt, Rawdon Crawley lydde man i hans lyckas dagar endast med butter undergivenhet, och då han råkade i onåd, var det ingen som ville hjälpa honom eller hyste medlidande med honom; varemot då mrs Bute tog befälet i miss Crawleys hus, garnisonen därstädes var förtjust över att få tjänstgöra under en sådan chef och väntade sig all möjlig befordran på grund av hennes löften, hennes ädelmod och vänliga ord.

Att Rawdon skulle anse sig slagen efter ett enda nederlag och icke vidare göra något försök att åter intaga den position han hade förlorat, kunde mrs Bute Crawley naturligtvis aldrig tillåta sig att tro. Hon visste, att Rebecka hade alltför mycket både huvud och mod för att underkasta sig utan strid och insåg, att hon måste bereda sig på denna kamp och ständigt vara på sin vakt mot stormlöpning, underjordiska minor eller överrumpling.

Det viktigaste av allt var frågan, huruvida hon, ehuru hon innehade fästningen, var säker om att ha den förnämsta myndigheten därstädes på sin sida. Skulle miss Crawley hålla ut, och kände hon ej en hemlig längtan att hälsa den utdrivne motståndaren välkommen tillbaka? Den gamla damen tyckte om Rawdon och Rebecka, vilka roade henne. Mrs Bute kunde icke dölja för sig själv det faktum, att ingen av hennes familj kunde i samma mån bidraga till den gamla stadsdamens nöje och förströelse.

— Jag vet att mina flickors sång är odräglig att höra efter den lilla avskyvärda guvernantens, bekände den uppriktiga pastorskan för sig själv. Hon brukade alltid somna, då Martha och Louise spelade sina duetter. Jims stela studentfasoner och stackars kära Butes prat om sina hundar och hästar ha alltid tråkat ut henne. Om jag förde henne till prästgården, skulle hon bli förargad på oss alla och rymma sin väg, det vet jag bestämt, och skulle kanske åter falla i den där otäcka Rawdons klor och bli ett offer för den lilla ormen Sharp. Emellertid är

17. — Thackeray, Världsmarknaden. I.257