WILLIAM M. THACKERAY
så utmärkta och trogna vänner, ifall hon hade miss Crawleys förmögenhet, att de ifrågavarande damerna kände den djupaste aktning och tillgivenhet för henne och hyste lika mycken vänskap och tillit till henne, som om hon hade överhopat dem med de mest dyrbara ynnestbevis.
Rawdon Crawley däremot, lik en självisk tung dragon som han var, besvärade sig icke det ringaste med att söka vinna sin tants adjutanter på sin sida, visade helt öppet sitt förakt för dem båda — lät Firkin vid ett tillfälle draga av honom stövlarna — skickade henne ut i regnet i ärenden, som voro nedsättande för hennes värdighet, och om han gav henne en guiné, slängde han den åt henne som om den varit en örfil. Som hans tant hade Briggs till skottavla för sitt gyckel, följde ryttmästaren exemplet och riktade mot henne sitt skämt — ett skämt som var ungefär lika finkänsligt som en spark av hans häst. Mrs Bute däremot tog henne till råds i kinkiga frågor, som fordrade smak och omdöme, beundrade hennes poesi och visade medelst hundratals handlingar av vänlighet och hövlighet, att hon satte värde på henne; och om hon gav Firkin en femtiöres present, beledsagade hon den med så många artigheter, att örena förvandlades till guld i den tacksamma kammarpigans hjärta, varjämte hon helt belåtet väntade på någon utomordentlig välgärning, som skulle komma henne till del samma dag som mrs Bute kom i besittning av den väntade förmögenheten.
Dessa båda personers olika uppförande påpekas aktningsfullt till deras uppmärksamhet, som börja sin bana i världen. Beröm envar, säger jag till en sådan; var aldrig blyg, utan säg ut er artighet både mitt i synen på en människa och på hennes bak, då ni vet att det är en rimlig utsikt för att hon kan få höra talas därom. Förspill aldrig ett tillfälle att säga ett vänligt ord. Liksom Collingwood aldrig såg en tom plats på sin egendom utan att taga upp ett ollon ur sin ficka och sätta ned det där, så gör ni på samma sätt med edra artigheter i livet. Ett
256
