Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

än brev. Tag en bunt av er käre väns brev för tio år sedan — den käre väns, som ni nu hatar. Läs igenom några sådana från er syster: hur såta vänner ni voro, till dess ni började att tvista om det där testamentet på tjugu pund! Tag fram de första försöken i brevstil från er son, som sedan dess nästan krossat ert hjärta genom sin själviska pliktförgätenhet, eller en bunt av edra egna av evig kärlek och trohet glödande brev, vilka skickades tillbaka till er av er älskarinna, då hon gifte sig med den indiske naboben — er älskarinna, som ni nu icke frågar mera efter än salig drottning Elisabeth. Eder, kärlek, löften, förtroenden, tacksamhet, hur underligt taga de sig icke ut efter någon tids förlopp! Det borde finnas en lag, som befallde förstörandet av varje skrivet dokument (med undantag av krämares och hantverkares kvitterade räkningar) efter en viss kort och passande mellantid. De där kvacksalvarna och människohatarna, som annonsera om outplånligt japanskt bläck, borde utrotas från jorden tillika med deras gemena uppfinningar. Det bästa bläck till användning på världsmarknaden skulle vara ett sådant, som totalt förbleknade efter ett par dagars förlopp och lämnade papperet rent och blankt, så att man kunde skriva på det till någon annan.

Från miss Pinkerton följde den outtröttliga mrs Bute Sharp och hans dotters spår tillbaka till de rum den avlidne målaren hade hyrt vid Greek Street och där porträtter av värdinnan i vitt siden och av värden i frack med blanka knappar, målade av Sharp i ersättning för den obetalda hyran, ännu prydde salsväggarna. Mrs Stokes var en meddelsam person och berättade i största hast allt vad hon visste om mr Sharp; hur utsvävande och fattig han var; hur godlynt och trevlig; hur han ständigt var jäktad av björnar och exekutionsbetjänter; hur han till värdinnans fasa, ehuru hon aldrig kunde tåla henne, icke gifte sig med hustrun förrän en kort tid före hennes död; vilken underlig liten vild slyna hans dotter var; hur hon fick dem alla att skratta med sina påhitt och lustiga efterhärmningar; hur hon brukade gå

262