WILLIAM M. THACKERAY
med mrs Bute på sin vänstra sida och med pudeln och miss Briggs på baksätet. Det var ett ögonblick av stark spänning, och Rebeckas hjärta klappade häftigt, då hon kände igen vagnen; och i det de båda åkdonen körde förbi varandra, knäppte hon ihop sina händer och betraktade den gamla mön med ett uttryck av kvalfull ömhet och hängivenhet. Rawdon själv darrade, och hans ansikte blev purpurrött bakom de färgade mustascherna. Endast gamla Briggs syntes rörd i den andra vagnen och vände sina stora ögon nervöst mot sina gamla vänner. Miss Crawleys hatt var beslutsamt vänd mot Serpentine-dammen, och mrs Bute råkade händelsevis att falla i extas över pudeln och kallade honom en liten älskling och åtskilliga andra smeknamn. Vagnarna foro framåt, vardera i sin rad.
— Allt är förlorat! sade Rawdon till sin hustru.
— Försök en gång till, Rawdon, svarade Rebecka. Skulle du inte kunna laga så, att vagnshjulen fastnade i varandra, min vän?
Rawdon hade icke mod till detta. Då åkdonen åter möttes, reste han sig upp, höjde handen, färdig att blotta sitt huvud, och stirrade av alla krafter. Men denna gång var miss Crawleys ansikte icke bortvänt; hon och mrs Bute sågo honom rakt i ansiktet, utan att det ringaste kännas vid honom. Han sjönk tillbaka med en ed, styrde ut ur vagnsraden och sprängde ursinnigt hemåt.
Detta var en stor och avgjord seger för mrs Bute. Men hon insåg på samma gång det farliga i flera sådana möten, då hon märkte hur nervös och upprörd miss Crawley var, och till följd därav kom hon till den slutsatsen, att det var alldeles nödvändigt för hennes dyra väns hälsa att de för en tid skulle lämna staden och rekommenderade henne mycket livligt Brighton till vistelseort.
268
