VÄRLDSMARKNADEN
TJUGONDE KAPITLET.
I vilket kapten Dobbin handlar såsom ett hymens sändebud.
Kapten William Dobbin fann sig, utan att veta hur, vara den store befordraren och befrämjaren av giftermålet mellan George Osborne och Amalia. Utom honom skulle det aldrig ha kommit att äga rum — och han kunde icke undgå att erkänna detta för sig själv och log med en viss bitterhet, då han tänkte på att han framför alla andra just skulle vara den, på vilken omsorgen om detta giftermål hade fallit. Men ehuru ledningen av detta bestyr var en så plågsam uppgift, som han gärna kunde tänka sig, så var kapten Dobbin, då han hade en plikt att uppfylla, van att uppfylla den utan många ord eller mycken tvekan, och sedan han hade blivit fullt ense med sig själv om att miss Sedley skulle komma att dö av sorg, ifall hon icke finge den hon älskade, beslöt han att göra allt vad som stod i hans makt för att hålla henne vid liv.
Jag vill icke inlåta mig i någon detaljerad beskrivning av mötet mellan George och Amalia, då den förre genom sin hederlige vän Williams handling fördes tillbaka till sin unga härskarinnas fötter (eller skulle vi våga säga famn?). Ett vida hårdare hjärta än Georges skulle ha veknat vid åsynen av detta ljuva anlete, vilket sorg och förtvivlan så svårt hade härjat, och vid den enkla ömma ton, varmed hon berättade sin lilla bedrövliga historia; men som hon icke svimmade, då modern med bävan i hjärtat förde Osborne in till henne, och som hon endast genom att lägga sitt huvud på sin älskades axel och gråta där en stund de mest ömma, ymniga och uppfriskande tårar gav luft åt sitt överansträngda hjärta, ansåg gamla
