WILLIAM M. THACKERAY
och som vid tusen tillfällen hade varit ett mål för den gamle herrns gyckel, räckte nu gamle Sedley sin hand på ett mycket tveksamt sätt och kallade honom sir. En känsla av blygsel och samvetsagg grep William Dobbin, då den gamle mannen på detta sätt mottog och tilltalade honom, alldeles som om han själv på ett eller annat sätt hade varit skuld till de olyckor, som hade nedtryckt den gamle Sedley så djupt.
— Det gläder mig mycket att se er, kapten Dobbin, sade han efter en sneglande blick på sin gäst, vars långgängliga gestalt och militäriska yttre även framkallade en smula liv i den med de nedkippade damaskerna utstyrde kyparens sura ögon och väckte den gamla svartklädda damen, som satt och nickade och halvsov mellan de dammiga gamla kaffekopparna på disken. — Hur står det till med den hedervärde rådmannen och hennes nåd, er förträffliga mor, sir? (Han såg sig om på kyparen, i det han sade "hennes nåd", som om han velat säga: Hör ni, John, jag har ännu vänner, och det till på köpet bland folk av rang och anseende.) Har ni kommit för någon affär i min väg, sir? Mina unga vänner Dale och Spiggot sköta nu alla mina affärer, till dess jag hinner öppna mitt eget kontor, ty jag vistas här endast tills vidare, förstår ni, herr kapten. Vad kan jag göra för er, sir? Behagar ni någon förfriskning?
Dobbin förklarade med en hel hop tvekande och stammande, att han icke var det ringaste hungrig eller törstig; att han icke hade någon affär att göra upp, utan att han endast hade kommit hit för att fråga, hur det stod till med mr Sedley och för att skaka hand med en gammal vän, och så tillade han med en förtvivlad förvrängning av sanningen:
— Min mor mår förträffligt — det vill säga, hon har varit ganska klen och väntar endast på första vackra dag för att fara ut och hälsa på mrs Sedley. Hur står det till med mrs Sedley, sir? Jag hoppas att hon mår väl.
Och här tystnade han för att tänka på vilken listig skrymtare han var, ty dagen var lika vacker och sol-
274
