VÄRLDSMARKNADEN
saken åt sin man, gick Dobbin att söka John Sedley i den affärslokal i City, Tapiocakaffehuset, dit den stackars förkrossade gamle mannen, sedan hans kontor blivit stängt och olyckan drabbat honom, dagligen plägade begiva sig för att skriva och mottaga brev och binda ihop dem i hemlighetsfulla buntar, av vilka han bar åtskilliga i bakfickan på sin frack. Jag känner ingenting mera sorgligt än en ruinerad mans brådska och iver och hemlighetsfullhet: dessa brev från rika personer, vilka han visar er; dessa slitna, flottiga, hjälplovande och trösterbjudande papper, vilka han ivrigt lägger framför er och på vilka han bygger sina förhoppningar om att åter kunna komma sig upp och förvärva förmögenhet. Min högtärade läsare har utan tvivel själv någon gång blivit anfäktad av någon sådan olycklig varelse. Han tager er bort i ett hörn; drager upp sin pappersbunt ur den gapande fickan, och sedan han löst upp snöret och tagit detta mellan läpparna, väljer han ut sina älsklingsbrev och lägger dem framför er; och vem känner icke den sorgligt ivriga, halvt sinnesförvirrade blick, han fäster på er med sina hopplösa ögon?
Dobbin fann den fordom blomstrande, jovialiske och rike John Sedley förvandlad till en person av detta slag. Hans frack, som plägade vara så fin och glänsande, var hu vit i sömmarna, och kopparen lyste fram på de förgyllda knapparna. Hans ansikte hade fallit in och var orakat; hans krås och halsduk hängde slankiga under hans vida väst. Då han i forna dagar trakterade gossarna på ett kafé, plägade han tala och ropa högre än någon annan där och ha alla kyparna jäktande och fäktande omkring sig, och det var riktigt plågsamt att se hur hövlig och ödmjuk han nu var mot John på Tapioca, en surögd gammal kypare i smutsiga strumpor och nedkippade skor, vars bestyr var att bära fram munlacksdosor av glas och tjocka bläckhorn av tenn samt pappersark åt kunderna på detta dystra förfriskningsställe, där ingenting annat tycktes förtäras. Åt William Dobbin, vilken han i dennes ungdom hade givit mången present
