WILLIAM M. THACKERAY
honom, men han påstod likväl ännu, att giftermålet mellan Amalia och George aldrig skulle komma att äga rum med hans samtycke.
— I sådant fall måste vi bärga oss utan det, sade Dobbin leende och berättade mr Sedley, liksom han förut på dagen hade berättat mrs Sedley, historien om Rebeckas rymning med ryttmästare Crawley. Denna roade tydligen den gamle herrn. — Ni äro ena förskräckliga varelser, ni knektar, sade han och band ihop sina papper, och hans ansikte bar någonting liknande ett leende, till stor förvåning för den surögde kyparen, som nu inträdde och aldrig hade sett ett sådant uttryck i Sedleys fysionomi alltifrån det denne började att besöka det dystra kaffehuset.
Tanken på att tillfoga sin fiende Osborne ett sådant slag måhända lugnade den gamle herrn, och som deras samtal nu var slut, skildes han och Dobbin såsom helt goda vänner.
— Mina systrar säga, att hon har diamanter så stora som duvägg, sade George skrattande. Jag tycker vad de skola förhöja hennes hy! Det måste vara en riktig illumination, då hon har sina diamanter kring halsen. Hennes gagatsvarta hår är lika krusigt som Sambos. Jag förmodar att hon bär en näsring då hon far till hovet, och med en fjäderbuske uppe i hårtofsen på hjässan skulle hon vara en riktigt fulländad vildinna.
Under sitt samtal med Amalia gjorde George narr av en ung dams utseende, vilkens bekantskap hans far och systrar nyligen hade gjort och som utgjorde ett föremål för Osborneska familjens utomordentliga högaktning. Hon berättades äga, jag vet icke hur många plantager i Västindien, en hel hop pengar i fonderna och tre stjärnor vid sitt namn på listan över de ostindiska kapitalisterna. Hon hade ett hus i Surrey och ett hus vid Portland Place. Namnet på den rika västindiska arvtagerskan hade med livligt bifall blivit nämnt i Morning Post. Mrs Haggistoun, änka efter överste Haggistoun, var "förkläde" åt henne och skötte hennes hus. Hon hade
278
