VÄRLDSMARKNADEN
självförnöjd min, att ni på ett eller annat sätt ska komma att få läsa George Osbornes namn i tidningarna.
Faderns svar härpå grundade sig på de underrättelser han hade fått i City och lydde sålunda: att West-End-sprättarna ofelbart skulle komma och lägga beslag på den rika arvtagerskan, ifall de fingo tid på sig därtill; att han, om han också icke gifte sig med miss Swartz, åtminstone borde skaffa sig ett skriftligt äktenskapslöfte av henne, vilket skulle sättas i verket, då han kom tillbaka till England — samt att den, som kunde få tiotusen pund om året genom att stanna hemma, vore en narr, ifall han riskerade sitt liv utomlands.
— Jaså, ni vill kanske att jag ska bli utpekad som en feg stackare, och se vårt namn vanhedrat för miss Swartz' pengars skull? inföll George.
Den gamle herrn studsade vid denna anmärkning; han hade ingenting att svara därpå, men hans beslut var emellertid fattat, och han sade:
— Du äter middag här i morgon, förstår du, och varenda dag miss Swartz kommer hit, är du här för att ägna henne din hyllning. Om du behöver pengar, så säg bara till åt Chopper.
Sålunda lades för Georges planer i avseende på Amalia ett nytt hinder i vägen, varom han och Dobbin hade mer än en förtrolig rådplägning. Hans väns tanke om hur han borde handla, känna vi redan, och vad Osborne själv angår, så gjorde ett eller par nya hinder honom endast så mycket fastare i sin föresats, då han en gång hade beslutit något.
Det mörka föremålet för den sammansvärjning, vilken cheferna för den Osborneska familjen hade ingått, var fullkomligt okunnig om deras planer rörande henne (vilka, eget nog, hennes vän och "förkläde" icke hade spritt ut), och som hon tog de unga damernas smicker för verklig känsla och, efter vad vi förut haft tillfälle att visa, var av en mycket varm och häftig natur, besvarade hon deras tillgivenhet med en verklig tropisk glöd. Och om sanningen måste sägas ut, misstänker jag,
