Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

att även hon hade någon självisk dragningskraft till det Osborneska huset och, kort sagt, tyckte George Osborne vara en bra vacker och intagande ung man. Hans polisonger hade gjort intryck på henne redan första gången hon såg dem på en bal hos herrarna Hulkers; och efter vad vi veta, var hon icke den första kvinna, som hade blivit tjusad av dem. George hade en på en gång svassande och melankolisk, smäktande och käck min och hållning. Han såg ut som en man, som hade passioner, hemligheter och personliga tärande sorger och äventyr. Hans röst var djup och klangfull. Han kunde säga, att det var en varm afton eller bjuda sin moitié en glace med en så dyster och förtrolig ton, som om han ville underrätta henne om hennes mors död eller inleda en kärleksförklaring. Han överglänste vida alla de unga sprättarna i hans fars krets och var hjälten bland dessa tredje rangens män. Några få gjorde narr av honom och hatade honom. Några, i likhet med Dobbin, voro hans fanatiske beundrare. Och hans polisonger hade börjat att förrätta sitt verk och linda sig omkring miss Swartz' känslor.

Så ofta det fanns någon utsikt att sammanträffa med honom, skyndade denna enkla och godhjärtade unga dam i största hast för att besöka sina kära vänner, de unga damerna Osborne. Hon gav ut en hel hop pengar för nya klänningar och armband och hattar med ofantliga plymer. Hon prydde sin person så gott hon möjligen kunde för att behaga besegraren och visade alla sina små talanger för att vinna hans ynnest. Flickorna plägade med det allra största allvar be henne göra litet musik, och hon sjöng sina tre sånger och spelade sina två små stycken så ofta de bådo henne därom, och det med allt större nöje för sig själv. Under dessa angenäma förströelser sutto miss Wirt och "förklädet" bredvid och studerade i adelskalendern och talade om adeln.

Dagen efter sedan George hade fått den där vinken av sin far och en kort stund före middagstimmen satt han och hängde i en soffa i en fullkomligt naturlig, melankolisk ställning, som klädde honom väl. Han hade enligt

288