WILLIAM M. THACKERAY
faderns mod och beslutsamhet och kunde icke blott göra en attack, utan även motstå en sådan, och då han nu insåg att det ögonblick var inne, då striden mellan honom och fadern skulle komma att avgöras, åt han sin middag med fullkomlig köld och matlust innan fäktningen började. Gamle Osborne var däremot nervös och drack mycket. Han stammade i sin konversation med damerna vid sin sida; Georges köld gjorde honom nämligen endast mera uppbragt. Han blev nästan halvt ursinnig över att se det lugn, varmed George lade ifrån sig sin servett och med en svassande bugning öppnade dörren för att släppa ut damerna, samt hur han därefter slog i ett glas vin åt sig, smuttade på det och såg sin far rakt i ansiktet, som om han velat säga: — Gardet skjuter först! Gubben Osborne förstärkte ävenledes sin ammunition, men hans karaff klingade mot glaset, då han ville lyfta det.
Sedan han dragit ett djupt andetag, började han med ett purpurrött ansikte sålunda:
— Hur vågar ni, sir, i dag inför miss Swartz nämna denna persons namn i min salong? Jag frågar er, sir, hur ni vågar det?
— Håll! sade George. Nämn inte ordet "våga" sir. "Våga" är inte ett ord att begagna mot en kapten vid engelska armén.
— Jag tänker säga vad jag vill till min son, sir. Jag kan göra honom arvlös, om jag vill. Jag kan göra honom till en tiggare, om det behagar mig. Jag ämnar säga vad jag vill.
— Jag är en gentleman, ehuru jag är er son, sir, svarade George stolt, och jag anhåller att alla meddelanden, ni har att göra mig, eller alla befallningar, ni behagar giva mig, måtte framställas i det slags språk, som jag är van att höra.
Så ofta sonen antog sitt stolta sätt, kände sig fadern antingen häpen och förlägen eller också uppbragt. Gamle Osborne hyste en hemlig bävan för sin son såsom en mera bildad och förfinad person än han själv.
— Min far gav mig inte den uppfostran du fått eller
292
