Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/307

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

Det fanns ingen i kyrkan, med undantag av de officierande personerna och den lilla bröllopsskaran och deras tjänare. De båda betjänterna sutto helt stolt på långt avstånd. Regnet föll smattrande mot rutorna, och man kunde under pauserna i vigselceremonien höra det och gamla mrs Sedleys snyftningar borta i bänken. Prästens röst återljöd dystert i den tomma kyrkan. Osbornes "ja" ljöd i en mycket djup bas, och Amalias svar kom upp till hennes läppar från djupet av hennes hjärta, men hördes knappast av någon, med undantag av kapten Dobbin.

Då ceremonien var avslutad, trädde Josef Sedley fram och kysste sin syster, bruden, för första gången på många månader — Georges dystra min var försvunnen, och han såg nu helt stolt och strålande ut.

— Det är nu din tur, William, sade han och lade sin hand ömt på Dobbins axel, och Dobbin gick fram och vidrörde Amalias kind med sina läppar.

Därefter gingo de in i sakristian och skrevo sina namn i kyrkboken.

— Gud välsigne dig, gamle Dobbin, sade George, i det han kramade hans hand, med någonting likt en fuktighet glänsande i ögat. William svarade endast med en nick. Hans hjärta var för fullt för att tillåta honom att säga något.

— Skriv genast och kom ned så fort som du möjligen kan, sade Osborne.

Sedan mrs Sedley hade tagit ett hysteriskt avsked av sin dotter, steg det nygifta paret upp i kaleschen.

— Ur vägen, edra små kanaljer, ropade George åt en hop små kyttare, som våta som tuppar stodo och hängde vid kyrkdörren. Regnet slog bruden och brudgummen i ansiktet, då de stego upp i vagnen. Postiljonernas bandrosor hängde och slängde på deras genomvåta jackor. De få barnen uppgåvo ett ömkligt hurrarop, i det vagnen for bort, stänkande smuts omkring sig.

William Dobbin stod i kyrkportalen och såg på — och

299