Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

en ömklig figur gjorde han, där han stod. Den lilla åskådarhopen gjorde narr av honom, men han gav icke akt på dem eller deras skratt.

— Följ med hem och tag en liten frukostrisp, Dobbin, ropade en röst bakom honom; en fet hand lade sig i detsamma på hans axel och tvang honom att taga sina ögon från den bortilande vagnen. Men kapten Dobbin var icke vid lynne att festa tillsammans med Josef Sedley. Han förde den gråtande gamla damen och hennes följe upp i vagnen hos Josef och lät dem fara utan att yttra ett ord vidare. Även denna vagn for sin väg, och barnskaran uppgav ett nytt sarkastiskt hurra.

— Där ha ni, edra små stackare! sade Dobbin, delade ut några slantar bland dem och gick ensam bort i regnet. Allt var nu förbi, och han tackade Gud för att de voro gifta och lyckliga. Alltsedan han var pojke, hade han aldrig känt sig så olycklig och så ensam, och han längtade med sjuklig trånad efter att de första dagarna snart måtte vara överståndna, så att han skulle få se henne igen.

Ungefär fjorton dagar efter ovan nämnda ceremoni njöto tre män av våra bekanta av den vackra utsikt av bågfönster på ena sidan och det blå havet på den andra, som Brighton erbjuder resanden. Stundom är det mot havet — leende ur otaliga kärleksgropar, vimlande av vita segel och med hundra badmaskiner kyssande fållen av dess blå klänning — som Londonbon ser med förtjusning; stundom åter är det som han, en beundrare av människonaturen snarare än av några slags utsikter, vänder sig åt bågfönstren och den svärm av människoliv, som de framvisa. Ur det ena tränger tonerna från ett piano, varpå en ung dam i hängande lockar övar sig sex timmar om dagen till innerlig glädje för dem som bo i samma hus som hon; i ett annat kan man se den täcka Polly, barnpigan, gunga master Omnium på sina armar, medan man i fönstret nedanför ser Jakob, hans pappa, äta kräftor och sluka "Times" till frukost. Där borta ser man de unga damerna Lecry, som stå och titta efter de

300