WILLIAM M. THACKERAY
voro nämligen ute och togo sig en promenad i hans vagn bort till Rottingdean.
— Låt oss gå och spela ett parti biljard, sade en av hans vänner — den långe med de svärtade och vaxade mustascherna.
— Nej, min käre ryttmästare, fördöme mig om jag det gör! svarade Josef helt förskräckt. Inte något biljardspel i dag, Crawley, min gosse; det var alldeles nog med gårdagens.
— Ni spelar riktigt bra, sade Crawley skrattande. Gör han inte, Osborne? Hur väl han spelade det där partiet om fem pund!
— Utmärkt! sade Osborne. Josef är en satans karl i biljardspel, liksom i allt annat. Jag önskar, att det funnes någon tigerjakt här i närheten, så kunde vi gå och skjuta några stycken före middagen. (Se där går en vacker flicka! Se bara vilket smalben, Josef!) Berätta oss den där tigerjakten i rörskogen — det är en underbar historia, må ni tro, Crawley! Det är tämligen tråkigt här nere, tillade George Osborne med en gäspning. Vad skola vi taga oss till?
— Skola vi gå och se på några hästar, som Snaffler nyligen köpt på marknaden i Lewes? sade Crawley.
— Tänk, om vi skulle gå och äta glace hos Duttons, sade den skalken Josef, som gärna ville slå två flugor i en smäll. Tusan så vacker flicka hos Duttons!
— Tänk, om vi skulle gå och se Blixten komma? Den kommer just vid den här tiden, sade George.
Detta råd vann seger över både stallen och glacen, och så gingo de nedåt diligenskontoret för att åse Blixtens ankomst.
Under det de gingo framåt, mötte de vagnen — Josef Sedleys öppna vagn med dess ståtliga heraldiska emblem — det eleganta ekipage, i vilket han plägade åka omkring i Cheltenham, majestätisk och ensam, med korslagda armar och hatten på sned eller, då han var mera lycklig med damer vid sin sida.
302
