Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/311

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

Två sådana sutto nu i vagnen: den ena en liten person med ljust hår och klädd efter det nyaste modet, den andra klädd i en brun sidenpelis och en halmhatt med ljusröda band och med ett blomstrande, runt, lyckligt ansikte, vilket det gjorde en gott att skåda. Hon hejdade kusken, då vagnen närmade sig de tre herrarna, efter vilken lilla tilltagsenhet hon såg helt nervös ut och började att rodna på ett helt orimligt sätt.

— Vi ha haft en så angenäm färd, George, sade hon, och vi äro så glada över att vi kommit tillbaka, och låt honom inte dröja länge ute, Josef.

— Ni får inte förföra våra män, mr Sedley, ni stygga, elaka varelse, sade Rebecka och skakade åt Josef ett vackert litet finger, betäckt med den nättaste franska handske. Intet biljardspel, ingen rökning och inga andra stygga och fula saker!

— Min bästa mrs Crawley! — Ahm — på min ära! var allt vad Josef kunde framstamma till svar, men han lyckades att antaga en tämligen dräglig hållning, med huvudet lutat mot ena axeln, grinande uppåt mot sitt offer, med ena handen på ryggen, stödd på sin käpp, och med den andra (den med diamantringen) fubblande i sitt krås och mellan sina undervästar. Då vagnen avlägsnade sig, kastade han åt de vackra damerna däri en slängkyss med den diamantprydda handen och önskade, att hela Cheltenham, hela Chowringhee och Calcutta kunde se honom i denna ställning, vinkande med handen åt en sådan skönhet och i sällskap med en så fulländad sprätt som Rawdon Crawley vid gardet.

Vår unga brud och brudgum hade valt Brighton till den plats, där de skulle tillbringa de första få dagarna efter sitt giftermål, och sedan de hade hyrt sig rum på ett värdshus därstädes, njöto de där sitt liv i allsköns trevnad och lugn, till dess Josef kort efter kom dit till dem. Icke heller var han den enda bekantskap de träffade därstädes. Just som de komma till hotellet efter en aftonpromenad utåt havsstranden, vilka träffade de väl på,

303