Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/318

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

— På min ära visar hon inte sina kort alltför öppet, tänkte miss Wirt, men denna anmärkning är bara en parentes och hördes icke genom dörrspringan, bakom vilken guvernanten yttrade den.

— En av våra unga män har alldeles nyss gift sig, sade Dobbin, som nu gick direkt på saken. Det är en mycket gammal böjelse, och de unga tu äro fattiga som kyrkråttor.

— Å, så förtjusande! O, så romantiskt! ropade miss Osborne, då kaptenen nämnde orden "gammal böjelse" och "fattiga".

Hennes sympati uppmuntrade honom, och han fortfor:

— Det finns inte en modigare och vackrare officer i hela armén, och en sådan förtjusande hustru han fått sedan! Vad ni skulle tycka om henne! — vad ni skall komma att tycka om henne, då ni lär känna henne, miss Osborne!

Den unga damen tänkte att det väntade ögonblicket nu var inne och att Dobbins nervositet, som visade sig i ryckningarna i hans ansikte och i det sätt, varpå han klappade med sina stora fötter mot golvet och knäppte upp och igen sin frack etc. — miss Osborne, säger jag, tänkte, att han nu efter den lilla inledningen riktigt skulle taga bladet från munnen och beredde sig att lyssna av alla krafter; och då klockan, på vars altar Iphigenia låg, började att efter en inledande hosta slå tolv, tycktes dessa slag räcka ända till klockan ett — så långsamt gick tiden för den oroliga ungmön.

— Men det är inte om giftermål jag kommit hit att tala — det är om det där giftermålet — det är — nej, jag menar — min bästa miss Osborne, det är om vår käre vän George, sade Dobbin.

— Om George, utbrast hon i en så slagen ton, att Maria och miss Wirt skrattade på andra sidan om dörren i och även den slipade kanaljen Dobbin kunde knappast återhålla ett leende, ty han var alldeles icke okunnig om hur sakerna stodo, så mycket mera som George ofta hade gycklat med honom på ett särdeles fint sätt och

310