Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

ligt hans hand och sade: — Hur står det till, min kära gosse? med en hjärtlighet, som gjorde att Georges sändebud kände sig dubbelt brottslig. Hans hand låg som död i den gamle herrns. Han kände att han, Dobbin, i större eller mindre mån var upphovet till allt som hade hänt. Det var han som hade fört George tillbaka till Amalia; det var han som hade gillat, uppmuntrat och nästan åstadkommit det giftermål, som han nu hade kommit för att berätta för Georges far, och denne senare mottog honom med ett välkomnande leende, klappade honom på axeln och kallade honom: Dobbin, min kära gosse. Sändebudet hade goda skäl att hänga huvudet.

Osborne trodde fullt och fast att Dobbin hade kommit för att meddela Georges underkastelse. Mr Chopper och hans principal talade om förhållandet mellan George och hans far i samma ögonblick som Dobbins bud anlände. Båda voro fullt överens om att George ville meddela sin underkastelse. Båda hade väntat den i flera dagar — och — herregud, Chopper, vilket bröllop vi ska hålla! sade mr Osborne till sin bokhållare och knäppte med fingrarna och klingade med alla guinéerna och shillingarna i sina stora fickor, i det han betraktade sin underordnade med en triumferande blick.

Med dylika operationer i båda fickorna och med en slug, jovialisk min betraktade Osborne från sin stol kapten Dobbin, där han satt blek och tyst mittemot honom.

— En sådan tölp han är för att vara kapten i armén! tänkte gamle Osborne. Det förvånar mig att inte George lärt honom bättre skick.

Slutligen hämtade Dobbin mod att börja.

— Jag kommer med högst allvarsamma nyheter, sade han. Jag har varit uppe i krigsministären i dag på morgonen, och det är alldeles säkert att vårt regemente kommer att bli utkommenderat och före veckans slut befinna sig på väg till Belgien. Säkert är även att vi inte skola komma tillbaka utan en strid, som torde bli olycksbringande för mången.


317