Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/326

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

Osborne såg mycket allvarlig ut och svarade:

— Min s—, regemente ska göra sin plikt, vill jag hoppas.

— Fransmännen äro mycket starka, sir, fortfor Dobbin. Det dröjer en god tid innan ryssarna och österrikarna hinna fram med sina trupper. Vi få taga emot den första stöten, och ni kan lita på att Bonaparte lagar så att den blir riktigt skarp.

— Vad är det ni vill säga, Dobbin? frågade gamle Osborne oroligt och med en butter min. Jag vill förmoda att ingen engelsman är rädd för någon fördömd fransman — vasa?

— Jag menar bara, att det — innan vi bege oss av och i betraktande av den stora fara, för vilken envar av oss är utsatt — ifall någon oenighet råder mellan er och er son — vore så gott att — att ni tryckte varandras händer till avsked, innan ni skiljas åt. Ty om någonting skulle hända honom, tror jag att ni aldrig skulle förlåta er själv, ifall ni inte hade skilts från honom med ett försonligt sinnelag.

Då den stackars William Dobbin sade detta, blev han blodröd i ansiktet och kände och medgav för sig själv, att han var en förrädare. Om icke han hade varit, torde denna oenighet måhända aldrig ha inträffat. Varför hade icke Georges giftermål blivit uppskjutet? Varför behövde det påskyndas så ivrigt? Han visste att George åtminstone skulle ha skilts från Amalia utan några alltför plågsamma smärtor, och kanske skulle även Amalia ha uthärdat sorgen över att förlora honom. Det var hans råd som hade framkallat giftermålet och allt vad som skulle följa därav. Och varför? Emedan han älskade henne så mycket, att han ej kunde uthärda att se henne olycklig eller emedan hans egen oro och ovisshet voro så olidliga, att han var glad över att genast kunna göra ett slut på dem.

— Ni är en godhjärtad varelse, Dobbin, sade mr Osborne i mildrad ton, och har rätt i att George och jag inte böra skiljas i vrede. Ser ni, jag har gjort för

318