WILLIAM M. THACKERAY
Ifall miss Swartz vill ha mig, så säger jag, min själ, inte nej. Jag är inte så nogräknad med en något större eller mindre schattering i svartgult. Och den gamle herrn grinade sitt listiga grin och skrattade sitt råa skratt.
— Ni glömmer, sir, de föregående förbindelser kapten Osborne åtagit sig, sade sändebudet mycket allvarligt.
— Vad är det för förbindelser? Vad fan menar ni? Ni måtte väl inte mena, fortfor mr Osborne alltmera uppbragt och förvånad, allteftersom denna tanke nu trängde sig på honom, ni måtte väl inte mena att han är en sådan fördömd narr, att han ännu hänger efter den där gamle skojarens och bankruttörens dotter? Ni måtte väl inte ha kommit hit för att få mig att tro, att han vill gifta sig med henne? Gifta sig med henne! Jo, det vore just snyggt! Min son och arvinge skulle taga sig en tiggarunge från rännstenen! Fördöme honom, om han det gör! Då kan han så gärna med detsamma köpa sig en kvast och börja sopa gatorna. Jag kommer nu ihåg, att hon alltid hängde och blängde efter honom, och jag är fullt säker om, att det var hennes gamle skälm till far, som satte det i huvudet på henne.
— Mr Sedley var en gång er särdeles goda vän, sir, inföll Dobbin, nästan glad över att känna att han började bli ond. Det var en tid då ni gav honom bättre namn än skälm och skojare. Det var ni själv, som gjorde upp partiet, och George har inte rättighet att leka med en ung flickas känslor…
— Leka med en ung flickas känslor! skrek gamle Osborne. Fördöme mig om inte det där är just precis samma ord, som min herr son begagnade, då han fjorton dagar i torsdags kråmade sig så fasligt och talade om att han tjänade vid engelska armén — och det för far sin, som skaffat honom till världen! Jaså, det är kanske ni som satt upp honom — vasa? I sådant fall får jag tacka er så mycket, herr kapten! Jaså, så att det är ni som vill föra tiggare in i min familj, herr kapten! Det tackar jag er så lagom för. Gifta sig med henne! hå! hå! hå! varför
320
