WILLIAM M. THACKERAY
TJUGUFEMTE KAPITLET.
Vari alla huvudpersonerna anse lämpligt att lämna Brighton.
Då Dobbin fördes till damerna på hotellet, antog han ett muntert och livligt sätt, vilket visade att denne unge officer för varje dag blev en alltmera fulländad skrymtare. Han sökte först och främst att dölja sina egna, personliga känslor vid åsynen av mrs George Osborne i hennes nya ställning och för det andra, att maskera de farhågor han hyste rörande den verkan som de av honom medförda bedrövliga nyheterna utan tvivel skulle komma att utöva på henne.
— Min tanke är den, min käre George, sade han, att franske kejsaren kommer över oss både till häst och fot innan tre veckor äro förlidna och att han kommer att bjuda upp hertigen till en dans, mot vilken den i Spanien endast ska förefalla som en barnlek. Men naturligtvis behöver du inte säga detta till din hustru. Det är mycket möjligt att vi inte alls komma att slåss och att vårt bestyr i Belgien kommer att inskränka sig till en militärisk ockupation. Många personer äro av denna åsikt, och Brüssel är fullt av fint folk och eleganta damer. Och sålunda kom man överens om att för Amalia framställa engelska arméns bestyr i Belgien i denna oskyldiga dager.
Sedan denna komplott hade blivit uppgjord, hälsade den skrymtaktige Dobbin helt glatt på Amalia, sökte att säga henne några artigheter rörande hennes nya ställning som ung fru (vilka artigheter likväl, sanningen att säga, voro mycket klumpiga och tafatta) och började därefter att tala om Brighton och havsluften och nöjena på
334
