VÄRLDSMARKNADEN
med dig? svarade Becky. För övrigt är det en annan sak med dig. Du går ut som general Tuftos adjutant. Vi höra inte till linjen, sade mrs Crawley och gjorde en knyck på nacken med en min, som till den grad förtjuste hennes man, att han böjde sig ned och kysste den.
— Min söta Rawdon — tror du inte — vore det inte bäst att du toge ut det du har att fordra av Cupido, innan han beger sig ut? fortfor Rebecka, i det hon fäste på sig en riktigt hjärtmördande bandros. Hon kallade George Osborne Cupido. Hon hade redan mången gång smickrat honom i anledning av hans vackra yttre och vänligt vakat över honom vid en aftonecarté, då han tittade in till Rawdons för en halvtimme före sängdags.
Hon hade ofta kallat honom en förskräckligt lättsinnig rustare och hotat att berätta för Amalia hans syndiga leverne och stygga, överdådiga vanor. Hon bar till honom hans cigarr och tände den åt honom; hon kände till verkan av denna manöver, emedan hon i forna dagar hade praktiserat den på Rawdon Crawley. George tyckte att hon var glad och livlig, skalkaktig, distingerad och högst intagande. Under deras små utfärder och vid middagsbordet stack Becky naturligtvis helt och hållet ut stackars Amalia, som satt helt stum och blyg, medan mrs Crawley och George pratade och skrattade med varandra och ryttmästare Crawley (och Josef, sedan han sällat sig till det unga nygifta paret) smorde kråset utan att yttra många ord.
Amalia började snart att hysa en viss oro i avseende på sin vän. Rebeckas kvickhet, livlighet och talanger ingåvo henne bävan och misstro till sig själv. Hon hade icke varit gift mer än en vecka, och George visade redan spår till ledsnad och längtan efter andras sällskap. Hon darrade för framtiden. — Hur skall jag väl kunna vara ett passande sällskap åt honom, tänkte hon, han som har ett så gott huvud och är en så elegant kavaljer, medan jag är en sådan enfaldig stackare? Hur ädelt var det icke av honom att gifta sig med mig — att avstå från allting och sänka sig ned till mig! Jag borde ha vägrat att
