Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/348

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

mottaga hans anbud, men jag saknade styrka därtill. Jag borde ha stannat hemma och tagit vård om stackars pappa. Och hennes försummelse mot föräldrarna (det fanns verkligen en viss grund för den anklagelse som det stackars barnets oroliga samvete nu gjorde henne) framträdde för första gången för hennes själ och fick henne att rodna av förödmjukelse. Ack, tänkte hon, jag har varit bra syndig och självisk — självisk i att glömma dem i deras sorg — självisk i att tvinga George att gifta sig med mig. Jag vet att jag inte är honom värdig — jag vet att han skulle ha blivit lycklig utan mig — och likväl vet jag att jag verkligen försökte att avsäga mig honom, ehuru jag inte kunde det.

Det är hårt då sådana tankar och bekännelser som dessa tvinga sig på en ung frus själ, innan åtta dagar av hennes äktenskap ännu förlidit. Men så förhöll det sig, och på kvällen, innan Dobbin kom ned till detta unga par — en vacker, härligt månljus majafton — så varm och balsamisk att fönstren voro uppslagna till balkongen, från vilken George och mrs Crawley sutto och betraktade det lugna havet, som utbredde sin strålande yta framför dem, medan Josef och Rawdon sutto och spelade bräde — satt Amalia uppkrupen i en stor länstol och betraktade båda dessa par och kände en förtvivlan och ett samvetsagg, som onekligen utgjorde ett bra bittert sällskap åt en så öm och enslig själ. Knappast en vecka hade förflutit, och det hade redan gått så långt! Framtiden skulle ha erbjudit en bra dyster utsikt, om hon hade betraktat den, men Amalia var så att säga alltför skygg för att se den till mötes och ur stånd att utan en ledare och beskyddare segla ensam ut på detta vida hav.

— Vilken vacker afton det är och hur klart månen lyser! sade George med ett bloss ur sin cigarr, vars rök gick virvlande upp mot skyn.

— Hur förtjusande en cigarr doftar i friska luften! Jag riktigt tillber den! sade Rebecka. Vem skulle väl kunna tro att månen är sina tvåhundratrettiosextusen åttahundrafyrtiosju mil bort härifrån? tillade hon, i det

340