WILLIAM M. THACKERAY
medel alldeles som ett lamm. Hon ordinerade promenaden i vagnen eller bärstolen och, kort sagt, toppred den gamla damen under hennes tillfriskningstillstånd på ett sätt, som endast våra styrande och ställande, moderliga och moraliska fruntimmer förstå sig på. Om patienten någon gång gjorde ett svagt motstånd och anhöll om litet mera mat eller en liten droppe mindre medikamenter, hotade sköterskan henne med en ögonblicklig död, varvid patienten genast gav med sig.
— Hon har inte ett tecken till humör kvar, anmärkte Firkin till Briggs, hon har inte på hela tre veckor kallat mig en åsna.
Slutligen hade mrs Bute fattat det beslutet att avskeda förbemälda hederliga kammarpiga, den väldige mr Bowls och även Briggs själv och skicka efter sina döttrar från prästgården, innan hon flyttade den kära sjuklingen i egen person till Drottningens Crawley, då en ledsam händelse inträffade, vilken kallade henne bort från uppfyllandet av en så angenäm plikt. Hans ärevördighet Bute Crawley, hennes man, stupade nämligen med sin häst en kväll, då han red hem, och bröt av sig nyckelbenet. Feber och inflammatoriska symtom infunno sig, och mrs Bute var tvungen att utbyta Sussex mot Hampshire. Hon lovade att hon genast skulle komma tillbaka, så snart som Bute var återställd, och avreste, sedan hon givit tjänstfolket de strängaste order rörande deras beteende mot sin matmor, och hon hade icke väl stigit upp i Southamptondiligensen, förrän ett sådant jubel och en sådan känsla av lättnad uppstodo i miss Crawleys hus, att de där församlade personerna icke på mången god dag hade känt sig så nöjda och lyckliga. Denna samma dag lät miss Crawley bli att taga in sin eftermiddagsdosis av medicinen; denna samma eftermiddag slogo Bowls och Firkin upp en extra sherrybutelj åt sig själva, och denna samma afton roade sig miss Crawley och miss Briggs med ett parti piket i stället för med en av Porteus' predikningar. Det var alldeles som i historien om katten och
348
