WILLIAM M. THACKERAY
gjorde envar av husets tjänare, medan de stodo nigande och krumbuktande och leende ute i stora förstugan för att hälsa sin unga härskarinna välkommen.
Det torde knappast behöva nämnas, att hon visade Rebecka samtliga rummen och allting i var enda av sina lådor och sina böcker och sitt piano och sina klänningar och alla sina halsband och broscher och spetsar och nipper. Hon yrkade på, att Rebecka skulle taga emot det vita karneolshalsbandet och ringen med turkosen samt en vacker blommig muslinsklänning, som hon nu hade växt ur, men som skulle komma att sitta alldeles ypperligt på hennes vän, och därjämte beslöt hon i sitt hjärta att be sin mor om tillåtelse att få ge sin vän den vita kaschmirschalen. Hon kunde ju själv mycket väl umbära den, eftersom hennes bror Josef nyss hade fört med sig två sådana åt henne från Indien.
Då Rebecka fick se de två kaschmirschalarna, som Josef Sedley hade fört med sig hem åt sin syster, sade hon fullkomligt sanningsenligt, att det måste vara bra roligt att ha en bror, och väckte lätt den ömhjärtade Amalias medlidande med att hon stod ensam i världen, en fader- och moderlös flicka utan släkt eller vänner.
— Men du vet, att du ändå inte är ensam i världen, Rebecka, sade Amalia; jag ska alltid vara din vän och älska dig som en syster — ja, det lovar jag dig!
— Ja, men att ha föräldrar, såsom du har — goda, rika, ömma föräldrar, som ge en allt vad man ber om och sin kärlek till på köpet, som är mera värd än allt annat! Min stackars far kunde inte ge mig någonting och jag hade inte mer än två klänningar i hela mitt våld! Och så att ha en bror, en älskad bror! Ack, vad du måste hålla av honom!
Amalia skrattade.
— Hur! Håller du inte av honom? du, som säger, att du håller av alla människor!
— Jo, naturligtvis gör jag det — men…
— Vad för men?
— Men Josef tycks inte bry sig mycket om huruvida
28
