WILLIAM M. THACKERAY
med sin återfunna vän lämnade Rebecka henne med de ömmaste vänskapsbetygelser och fullt säker om att det samtal, de hade haft med varandra, skulle komma att rapporteras för miss Crawley, innan många timmar voro förbi.
Då detta samtal hade slutat, blev det tid för Rebecka att återvända till hotellet, där hela den föregående dagens sällskap var samlat till en avskedsfrukost. Rebecka tog ett så ömt farväl av Amalia, som det anstod två unga damer, som älskade varandra som systrar, och sedan hon gjort ett rikligt bruk av sin näsduk och hängt omkring sin väns hals, som om de skulle skiljas för alltid, och viftat med näsduken (som i parentes sagt var alldeles torr) ut genom fönstret, då vagnen körde bort, kom hon tillbaka till frukostbordet och åt några kräftor med rätt god aptit för att vara så upprörd; och medan hon smorde sig med dessa läckerheter berättade hon för Rawdon vad som hade tilldragit sig mellan henne och Briggs under hennes morgonpromenad. Hennes förhoppningar voro mycket stora och hon fick sin man att dela dem, liksom hon i allmänhet fick honom att dela alla hennes åsikter, vare sig dystra. eller glada.
— Hör nu, min vän, skulle du inte vilja vara snäll och sätta dig ned vid skrivbordet och skriva ihop ett litet vackert brev till miss Crawley, i vilket du säger att du är en snäll och hygglig gosse och allt det där? sade Rebecka.
Rawdon satte sig genast ned och skrev "Brighton, torsdagen" och "bästa tant" med mycken livlighet, men där lämnade den käcke officerens inbillning honom i sticket, och han började att tugga på ändan av sin penna och såg helt förbryllad upp i sin hustrus ansikte. Hon kunde icke låta bli att skratta åt hans olyckliga min, och gående fram och tillbaka på golvet med händerna på ryggen, började hon nu att diktera för honom ett brev, som han satte på papperet.
"Innan jag lämnar mitt fosterland och drager ut i ett krig, som möjligen kan bli olycksbringande för mig."
— Hur? inföll Rawdon tämligen överraskad, men
352
