WILLIAM M. THACKERAY
sina räkenskaper), och sedan han en liten stund suttit hos modern och dottern, lämnade han dem visligen i ostörd besittning av rummet.
Georges betjänt betraktade på ett mycket stelt och förnämt sätt gamle mr Clapp, där han gick i skjortärmarna och vattnade sina rosenbuskar. Han tog emellertid med mycken nedlåtenhet av sig hatten för mr Sedley, som gjorde honom frågor om sin måg och om Josefs ekipage och om hans hästar hade varit ned till Brighton och rörande den gemene skurken och förrädaren Bonaparte och om kriget, till dess den irländska tjänstflickan kom med en bricka och en butelj vin, ur vilken den gamle herrn nödvändigt skulle slå i åt betjänten. Han gav honom därjämte en halv guiné, vilken betjänten stoppade i fickan med en blandning av förvåning och förakt.
— Er herres och frus skål, Trotter! sade mr Sedley, och här har ni någonting att dricka er egen skål för, då ni kommer hem, Trotter.
Det var endast nio dagar sedan Amalia hade lämnat det lilla huset och hemmet — och likväl hur lång tid tycktes det icke vara sedan hon hade sagt det farväl! Vilken djup klyfta låg icke mellan henne och detta förflutna liv! Hon kunde se tillbaka därpå från den plats hon nu intog och betrakta, nästan såsom en annan varelse, den unga, ogifta flickan, som var helt och hållet försänkt i sin kärlek, som icke hade ögon för något annat än ett enda föremål och som mottog sina föräldrars ömhet, om icke otacksamt, så åtminstone likgiltigt och som om det vore en skyldighet mot henne, medan hela hennes hjärta endast trängtade efter uppfyllandet av en enda önskan. Översikten av dessa dagar, så nyss förflutna och dock så långt borta, fyllde henne med blygsel, och åsynen av de hjärtliga föräldrarna framkallade ömma samvetskval i hennes bröst. Var det efterlängtade målet — livets himmel — vunnet och vinnaren detta oaktat ännu tveksam och otillfredsställd? Då hjälten och hjältinnan passerat giftermålsbommen, plägar romanförfattaren vanligen fälla ned ridån, liksom om dramat nu
362
