Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

vore förbi och livets strider och bekymmer slutade — som om, sedan de väl landat på äktenskapets kust, allt därstädes vore grönt och behagligt och man och hustru icke hade något annat att göra, än att slingra sina armar om varandra och vandra helt lugnt och stilla fram mot ålderdomen i säll och ostörd njutning. Men vår lilla Amalia hade alldeles nyss satt sin fot på det nya landet och såg sig redan oroligt tillbaka på de sorgsna, vänliga gestalter, som från den andra avlägset liggande stranden stodo och vinkade farväl åt henne över floden.

Till heder för den unga brudens ankomst ansåg hennes mor det vara nödvändigt att bulla upp, jag vet icke allt vilka läckerheter, och sedan den första talträngdheten saktat sig en smula, tog hon för en stund farväl av mrs Osborne och dök ned i husets lägre regioner för att där vidtaga åtgärder för arrangerandet av en trevlig tetillställning. Alla människor ha sitt sätt att uttrycka ömhet, och mrs Sedley tyckte, att en färsk tekaka och litet apelsinmarmelad i en slipad syltskål skulle utgöra en särdeles angenäm förfriskning åt Amalia i hennes högst intressanta belägenhet.

Medan dessa läckerheter höllo på att tillagas där nere, lämnade Amalia salongen och gick uppför trappan och befann sig, hon visste knappast hur, i det lilla rum, som hon hade bebott före sitt äktenskap, och i den samma stol, i vilken hon hade tillbragt så många bittra timmar. Hon sjönk tillbaka i dess armar, som om den hade varit en gammal vän, och började att tänka på den förflutna veckan och livet där bortom. Att redan skåda sorgset och ovisst tillbaka, att alltid längta efter någonting, vilket, då hon erhöll det, medförde tveksamhet och dysterhet snarare an glädje — sådan var den lott, som ödet bestämt åt vår stackars lilla menlösa vandrerska bland världsmarknadens stora, knuffande hopar.

Här satt hon och återkallade i ett ömt minne den bild av George, för vilken hon hade knäböjt före sitt giftermål. Medgav hon för sig själv, hur olika den verklige mannen var mot den stolte unge hjälte, som hon hade

363