WILLIAM M. THACKERAY
riddräkten Amalias hand mycket varmt, och den senare visste genast att hon nu hade framför sig den dam, åt vilken hennes man så ofta hade skrattat.
— Ni har säkert ofta hört talas om mig av er man? sade damen med mycken livlighet.
— Ja, ni har säkert ofta hört talas om henne, upprepade hennes man, majoren.
Amalia svarade leende att hon verkligen hade det.
— Och föga gott har han säkert sagt om mig, sade mrs O'Dowd, tilläggande att George alltid hade varit en stygg och elak varelse.
— Ja, det går jag i god för, sade majoren och sökte att taga på sig en listig min, varåt George skrattade.
Majorskan gav sin man en liten smäll med ridspöet, bad honom vara tyst och anhöll därefter att bli formligen presenterad för fru kaptenskan Osborne.
— Det här, min vän, sade George med mycken värdighet, är min särdeles goda och förträffliga vän, Aurelia Margareta, annars kallad Peggy.
— Ja, det ljuger han inte i, inföll majoren.
— Annars kallad Peggy, gift med major Michael O'Dowd vid vårt regemente och dotter till mr Fitzjurld Ber'sford de Burgo Malony av Glenmalony i Kildare.
— Och Muryan Square i Dublin, sade damen med lugn överlägsenhet. Det var där ni friade till mig, major, tillade hon, vänd till sin man, som höll med om detta, liksom om allt annat.
Major O'Dowd, som hade tjänat sin kung i varje del av världen och betalt varje steg i sin befordran med en mer än motsvarande handling av mod och tapperhet, var den mest blygsamme, tyste, enfaldige och ödmjuke man, som man kunde tänka sig och så lydig sin hustru, som om han hade varit hennes springpojke. Vid middagsbordet i officersmässen satt han tyst och drack en hel hop. Sedan han hade fått vad han behövde, raglade han hem helt tyst och beskedligt. Då han talade, var det alltid för att hålla med envar i varje upptänklig punkt, och så vandrade han genom livet med fullkomligt lugn och
372
