VÄRLDSMARKNADEN
O'Dowd förklarade vara "inte på långt när så stort eller vackert som hennes fars hus i Glenmalony", kom en officer av hög rang ridande upp på torget med en ordonnans bakom sig, steg av sin häst, trädde fram bland blomsterförsäljarna och utvalde den vackraste bukett, som kunde fås för pengar. Då den vackra buketten hade blivit invecklad i ett papper, satte sig officeren åter upp, sedan han lämnat blomsterkvasten i förvar hos sin militära ridknekt, som höll den framför sig med ett grin, under det han följde sin chef, som red bort med mycken ståt och självbelåtenhet.
— Ni skulle se blommorna på Glenmalony! sade mrs O'Dowd. Min far har tre skotska trädgårdsmästare med nio medhjälpare. Vi ha ett orangeri, som är ett helt tunnland, och ananas är där lika vanligt som ärter om hösten. Våra druvor väga sex skålpund klasen, och på heder och samvete tror jag inte att våra magnolier äro lika stora som tepannor.
Dobbin, som aldrig plägade locka mrs O'Dowd ut på det hala, såsom den skalken Osborne roade sig med att göra (till stor förskräckelse för Amalia, som bad honom skona henne), drog sig vid dessa ord tillbaka bland hopen, hostande och spottande, till dess han kom på ett tryggt avstånd, då han brast ut i ett skallande gapskratt mittibland den förvånade folkmassan.
— Vad grinar och skrattar den där galningen åt, sade mrs O'Dowd. Äro inte magnolierna på Glenmalony lika stora som tepannor, O'Dowd?
— Jo, min själ äro de inte det och större till, Peggy, sade majoren, och just i detta ögonblick var det, som samtalet avbröts genom ankomsten av den där officeren, som köpte blomsterbuketten.
— Tusan till vacker häst! — vem är det? frågade George.
— Ni skulle se min bror Molloy Malonys häst, som vann första priset i Curragh! utbrast majorskan och ämnade fortsätta familjehistorien, då hennes man avbröt henne genom att säga:
