VÄRLDSMARKNADEN
bli mig ett nöje att ge er revansch. Na, har gubben givit med sig?
— Inte ännu, sade George, men han kommer att göra det. För övrigt har jag litet pengar själv på mödernet. Nå, hur är det med tanten, har hon veknat ännu?
— Hon skickade mig tjugu pund, den fördömda gamla snålvargen. Nå, när skola vi träffas? Generalen dinerar ute om tisdag. Kan ni komma på tisdagen? Hör nu, laga att Sedley rakar av sig sina mustascher. Vad tusan menar en civil med att gå med mustascher och med de där löjliga snörena på rocken? Men kom ihåg att ni söker komma om tisdag!
Och så bar det av med Rawdon i sällskap med två eleganta unga herrar, vilka, liksom han själv, tillhörde en generals stab.
George var just icke så synnerligt belåten med att bli bjuden till middag just precis på den dag, då generalen icke åt middag hemma.
— Jag tänker gå och uppvakta er hustru, sade han, varpå Rawdon svarade: — Hm, som ni behagar! och såg helt sur ut, varvid de båda unga officerarna växlade listiga blickar. George skildes ifrån dem och struttade nedåt korridoren till generalens loge, vars nummer han noga hade tagit reda på.
— Stig in! sade en klar liten röst, och vår vän befann sig i närvaro av Rebecka, som sprang upp och klappade händerna och höll ut dem båda åt George, så förtjust var hon över att få se honom. Generalen med sina ordensband i knapphålet stirrade på den nykomne med en butter pannryckning, som om han velat säga: vem fan är ni?
— Min bäste kapten George, ropade lilla Rebecka i full extas, så snällt av er att komma hit! Generalen och jag sutto och hade tråkigt på tu man hand. General, det här är min kapten George, om vilken ni hört mig tala.
— Såå! sade generalen med en mycket lätt bugning. Vid vilket regemente är kapten George?
George nämnde sitt regemente, men önskade livligt
