Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/402

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

WILLIAM M. THACKERAY

melodier. Hon undfägnade sina vänner med dessa och andra omdömen, uttalade med tämligen högljudd röst, och viftade sig med en stor rasslande solfjäder med den mest ståtliga självbelåtenhet..

— Vilken är det där underbara fruntimret vid Amalias sida, söta Rawdon? sade en dam i en loge på motsatta sidan (vilken, alltid artig mot sin man mellan fyra ögon, var ännu mera öm mot honom i andras närvaro). Ser du inte den där varelsen med den där gula pladaskan i turbanen och en röd sidenklänning och ett stort guldur?

— Bredvid det där vackra lilla fruntimret i vitt? frågade en medelålders herre, som satt vid den frågande damens sida, med flera ordensband i sitt knapphål och åtskilliga undervästar samt en hög, vit halsduk, som tycktes nära att strypa honom.

— Det vackra, vitklädda fruntimret är Amalia, general. Ni märker då genast alla de vackra fruntimren, ni stygga människa.

— Nej, på min ära, inte mer än en enda i hela världen! sade generalen helt förtjust, och damen gav honom en smäll med en stor bukett, som hon höll i handen.

— Nå, min själ och gud är det inte han! utbrast mrs O'Dowd, och det är just precis samma bukett som han köpte på torget! Och då Rebecka, sedan hon uppfångat sin väns blick, ännu en gång utförde den där lilla handkyssningsoperationen, besvarade majorskan, som tog denna artighet åt sig själv, hälsningen med ett nådigt leende, som drev den stackars Dobbin huvudstupa ut ur logen för att storskratta för sig själv.

Vid aktens slut var George i ett ögonblick ute ur logen och stod just på väg att gå och göra Rebecka sin uppvaktning i hennes loge. Han mötte emellertid Crawley i korridoren, där de växlade några ord rörande de sista fjorton dagarnas händelser.

— Ni fick väl edra pengar ordentligt på min växel? sade George med en slipad min.

— Ja, mycket riktigt, min gosse, svarade Rawdon, Ska

394