Sida:Världsmarknaden del 1 1926.djvu/413

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

VÄRLDSMARKNADEN

vän divisionsgeneralen, och hade icke sett denna sista skilsmässa. George avlägsnade sig sålunda med buketten, men då han lämnade den åt ägarinnan, låg där en biljett, hoprullad likt en orm bland blommorna. Rebeckas ögon märkte den genast. Hon hade redan i sin tidiga ungdom varit van att handskas med biljetter. Hon räckte fram handen och tog emot buketten. Han såg på hennes ögon att hon visste vad hon skulle finna där. Hennes man förde bort henne, skenbarligen alltför upptagen av sina tankar för att giva akt på de tecken till hemligt förstånd, som möjligen kunde växlas mellan hans vän och hans hustru. Sådana funnos där emellertid, ehuru obetydliga. Rebecka räckte George sin hand med en av sina vanliga snabba, sluga blickar och gjorde en liten nigning och avlägsnade sig. George böjde sig ned över hennes hand, sade ingenting till svar på en anmärkning av Crawley, ja, hörde den icke ens, till den grad sjöd hans huvud av triumf och själsspänning och lät dem avlägsna sig utan att säga ett ord.

Hans hustru såg åtminstone en del av bukettscenen. Det var helt naturligt att George skulle komma och hämta Rebeckas långschal och blommor, då hon bad honom därom; detta var icke mer än han hade gjort tjugu gånger förut under de sista få dagarna, men nu var detta för mycket för henne.

— William, sade hon, i det hon plötsligt tryckte sig intill Dobbin, som stod strax i närheten, ni har alltid varit god emot mig — jag — jag mår inte bra. För mig hem.

Hon visste icke att hon kallade honom med hans förnamn, såsom George plägade göra. Han förde henne hastigt ut ur salongen. Hennes bostad låg strax invid, och de vandrade genom människomassan där ute, där allt tycktes vara ännu större iver och brådska än i själva balsalongen.

George hade två eller tre gånger varit ond, då han funnit sin hustru uppe vid hans återkomst från de sällskap han besökte; hon gick därför nu genast till sängs, och ehuru det var ett oupphörligt buller och rassel och

405