WILLIAM M. THACKERAY
i sällskap med den där kapten Dobbin? Jag tror nog att han kan vara högst aimable, men hur skulle man väl kunna bli kär i en karl med fötter av ett sådant omfång som hans? Din man däremot har riktigt små förtjusande fötter. Se här kommer han. Var har ni varit, ni ohyggliga varelse? Amalia gråter sina ögon fördärvade över er. Kommer ni för att hämta mig till kadriljen?
Och så lämnade hon sin bukett och långschal kvar vid Amalias sida och trippade bort med George för att dansa. Endast fruntimmer förstå sig på att såra på detta sätt. Det finns ett gift på spetsen av deras små pilar, vilka stinga tusen gånger mera än en mans mera slöa vapen. Vår stackars Amalia, som aldrig i hela sitt liv hade hatat eller hånat, var alldeles försvarslös i sin samvetslösa lilla fiendes våld.
George dansade med Rebecka två eller tre gånger — hur många gånger visste Amalia knappast. Hon satt där fullkomligt obemärkt i sin vrå, utom då Rawdon kom fram och yttrade några klumpiga ord och senare på kvällen, då kapten Dobbin gjorde sig så djärv, att han bar till henne några förfriskningar och satte sig ned vid hennes sida. Han ville icke fråga henne varför hon såg så ledsen ut, men såsom en förevändning för de tårar, som ville fylla hennes ögon, sade hon honom, att mrs Crawley hade skrämt henne med att berätta att George icke kunde låta bli att spela.
— Det är märkvärdigt vilka klumpiga bedragare en karl väljer att låta lura sig av, då han är fallen för att spela, sade Dobbin, och Amalia svarade: — Ja, verkligen. Hon tänkte på någonting annat. Det var inte penningförlusten som grämde henne.
Slutligen kom George tillbaka för att hämta Rebeckas schal och blommor. Hon skulle nu avlägsna sig från balen. Hon nedlät sig icke ens att komma tillbaka och taga farväl av Amalia. Den stackars flickan lät sin man komma och gå utan att yttra ett ord, och hennes huvud sjönk ned mot hennes bröst. Dobbin hade blivit bortkallad och stod och viskade i djup förtrolighet med sin
404
